12 fruktansvärda sovjetiska bombplan som hotade västvärlden

MiG-27 var inte lika snabb som jaktflygplanet Floggers, men behöll mycket av Floggers berömda acceleration och extremt höga hastighet på låg höjd. Det kunde bära upp till 4000 kg offensiva vapen, inklusive fritt fallande bomber och styrda missiler.

10: Sukhoi Su-25 ”Frogfoot”

Under det stora fosterländska kriget visade sig det robusta markattackflygplanet Ilyushin Il-2 ”Sturmovik” vara oerhört viktigt; det blev lika betydelsefullt för den sovjetiska krigsmytologin som Spitfire är för den brittiska. Sovjeterna återupplivade konceptet med ett flygplan för stridsstöd på 1960-talet med Sukhoi Su-25.

Det flög första gången 1975, och det sägs ofta att det är baserat på det amerikanska Northrop A-9 (som förlorade mot A-10 Thunderbolt II i en USAF-tävling), men det är osannolikt att så är fallet; det enda de har gemensamt är en ytlig likhet i konfigurationen. Designen prioriterade pansar och vapen framför hög hastighet.

Su-25 har ett kraftfullt vapen: den 30 millimeter dubbla GSh-30-2 automatkanonen, som utvecklades speciellt för flygplanet. Su-25 kan bära upp till 4340 kg styrda och ostyrda vapen.

En stridsutvärdering av Su-25 gjordes 1980, under kriget i Afghanistan. Den formella utplaceringen inleddes 1981, där Su-25 visade sig vara formidabel. Användningen av Stinger-missiler levererade av USA ledde till en period av sårbarhet för Su-25, vilket krävde uppgraderingar.

9: Ilyushin Il-28 ”Beagle”

Efter sin första flygning 1948 tillverkades över 6630 Il-28 (Nato-kodnamn: Beagle), en enorm styrka; det var det första framgångsrika sovjetiska jetbombplanet som nådde massproduktion. Det drevs av två Klimov VK-1 turbojetmotorer, härledda från den brittiska Rolls-Royce Nene, som var och en producerade cirka 27 kilonewton dragkraft.

Som ett tvåmotorigt medelstort jetbombplan var det i stort sett jämförbart med det brittiska English Electric Canberra. I de flesta avseenden, inklusive toppfart, takhöjd, räckvidd och bombkapacitet, var Il-28 underlägset Canberra. Men när det gällde tillverkningsenkelhet och kostnad var Il-28 överlägset, och det användes i mycket större antal.

Il-28-bombplanet användes flitigt under kriget över hela världen. Det användes av över 20 nationer och deltog i inbördeskrigen i Biafra och Nordjemen. Det användes i luftangrepp från Afrika till Asien, stred mot RAF-attacker och saudiska avskärmningsförsök och förblev aktivt under kalla kriget.

Det exporterades i stor utsträckning till Warszawapakten och allierade nationer – inklusive Kina (som H-5), Egypten, Polen, Tjeckoslovakien och Nordkorea. Även om det togs ur bruk av Sovjetunionen på 1980-talet, förblev vissa flygplan (som Kinas H-5-versioner) i tjänst in på 2000-talet, vilket innebär över 50 års operativ användning.

8: Yakovlev Yak-28

Yakovlevs konstruktionsbyrå hade bevisat sin duglighet med sina jaktflygplan under det stora fosterländska kriget och under efterkrigstiden med det måttligt framgångsrika Yak-25 ”Flashlight” (och senare Yak-25RV ”Mandrake”, ett höghöjdsrekognoseringsflygplan). Yak-26 var en misslyckad bombplansvariant av Yak-25.

Genom att utrusta den ganska undermåliga Yak-26 med större och kraftfullare Tumansky R-11-motorer och en ny vinge med skarpare svepning fick man den utmärkta Yak-28. Detta tvåmotoriga taktiska överljudsflygplan, som flög för första gången den 5 mars 1958 och togs i bruk i början av 1960-talet, visade sig vara otroligt anpassningsbart och tjänstgjorde i nästan alla tänkbara roller.

Förutom som taktiskt bombplan modifierades det för att användas i spanings-, elektronisk krigföring och till och med, vilket är ganska anmärkningsvärt, i rollen som jaktplan (som ”Firebar”). Yak-28 användes vid framskjutna baser i Östtyskland som en del av Sovjets maktdemonstrationer under Berlinblockaden 1948–1949, men de deltog inte i strider.

Under invasionen för att kväsa Pragvåren 1968 flög Yak-28-plan spanings- och patrulluppdrag över Tjeckoslovakien. Dessa var icke-stridande operationer, främst inriktade på att övervaka trupprörelser och intimidering.

7: Myasishchev M-4/3M ”Bison”

Den amerikanska B-29 Superfortress sårbarhet under Koreakriget gjorde det tydligt att bombplan med kolvmotorer inte kunde överleva mot den nya generationen högpresterande jetjaktplan. Kravet på ett snabbt bombplan med mycket lång räckvidd formulerades, ett krav som var så högt att det sannolikt var omöjligt att uppfylla med sovjetisk teknik utan ett alltför stort flygplan.

Myasishchevs fyrmotoriga bombplan (Nato-kodnamn: Bison-A) uppfyllde inte räckviddskraven: det skulle inte ha kunnat flyga till Nordamerika och tillbaka. 3M (Nato-kodnamn: Bison-B) var ett försök att lösa räckviddsbegränsningarna med en tankningsfunktion under flygning och mer ekonomiska motorer (Dobrynin VM-7).

Det löste fortfarande inte problemet helt, och det var ett misslyckande i rollen som kärnvapenbombare, med endast ett fåtal som tjänstgjorde i denna roll. Förbättringarna gjorde dock flygplanet effektivt för andra uppdrag, det var snabbt och hade stor bombkapacitet och passade väl för maritim patrullering.

Modifieringar under dess livstid gjorde det möjligt för Bison att avfyra en rad olika långdistansmissiler av typen luft-till-mark.  ”Bison” kunde bära upp till 17 727 kg bomber, och de snabbaste varianterna kunde överskrida 950 km/h.  Inklusive prototyper tillverkades 125 flygplan.

6: Tupolev Tu-4 ”Bull”

Fyra amerikanska B-29-plan störtade i Sovjetunionen när de återvände från attacker mot Japan under 1944. Stalin insåg att Sovjetunionen låg efter när det gällde tunga bombplan och beordrade därför en ”omvänd konstruktion” av B-29. Att omvända konstruktionen av det moderna och extremt komplexa B-29 Superfortress var en enormt imponerande bedrift, och det resulterande Tu-4 flög för första gången 1947.

När Tu-4 (som senare fick Nato-kodnamnet ”Bull”) blev det första sovjetiska flygplanet att släppa ett massproducerat kärnvapen, tog det Sovjetunionen med storm in i ligan av atomväldigheter. Med potential att nå USA, om än bara enkelriktat, var Tu-4 en allvarlig hotbild i det nyligen uppkomna kalla kriget.

Bull var bättre skyddad än B-29 och hade ett defensivt beväpning på tio Nudelman-Suranov NS-23 automatkanoner. Dess offensiva last var cirka 8200 kg bomber.  Totalt byggdes 847 Tu-4; brittiska och amerikanska piloter övade på att attackera Tu-4 med sina egna B-29.

5: Tupolev Tu-16 ”Badger”

Tu-16 (Nato-kodnamn: ”Badger”) var ett medelstort bombplan som flög för första gången 1952. Det är anmärkningsvärt att ett flygplan av jämförbar storlek med det brittiska bombplanet Valiant endast drevs av två motorer. I senare varianter genererade de två enorma Mikulin AM-3 M-500-motorerna vardera upp till 93,2 kilonewton dragkraft.

Liksom de flesta sovjetiska bombplan uppfyllde det initialt inte de ambitiösa kraven på räckvidd, men det utmärkte sig i de flesta andra avseenden. Det användes först för konventionella bombningar innan det tog över den avskräckande rollen med varianten Tu-16A. På denna bild ser vi en Tu-16 som skuggas av en amerikansk Phantom II.

Det defensiva vapensystemet bestod av sex 23 mm Afanasev Makorov AM-23-kanoner, med en offensiv last på upp till 9 000 kg. Bland vapenalternativen fanns den enorma K-10S-antiskeppsmissilen, som kunde utrustas med en kärnstridsspets.

Tu-16 var det viktigaste sovjetiska bombplanet från slutet av 1950-talet till mitten av 1960-talet.

Det användes i en mängd olika roller, bland annat som kärnvapenbombare, maritim attackflygplan, lufttankningsflygplan, ELINT och till och med sök- och räddningsflygplan – det användes till och med på något bisarrt sätt som flygplan för att transportera post.

Totalt tillverkades imponerande 1507 flygplan (exklusive H-6-produktionen). Det är fortfarande i tjänst i Kina som den radikalt uppdaterade H-6K.  På denna bild ser vi en Tu-16 som skuggas av en amerikansk F-8H Crusader.

4: Tupolev Tu-95 ”Bear”

Det är mycket möjligt att en nuvarande Tu-95-pilots farfar också har flugit planet. Ett litet antal militära flygplanstyper som först flög i början av 1950-talet är fortfarande i aktiv tjänst idag; B-52-bombplanet och C-130-transportflygplanet kommer att tänka på för amerikanerna, och för sovjeterna och sedan ryssarna, det helt distinkta och fruktansvärt bullriga ”Bear”.

Detta stora strategiska bombplan är känt för sin kombination av kraftigt bakåtsvepta vingar och fyra enorma NK-12 turbopropmotorer med motroterande propellrar. Turbopropmotorn valdes eftersom sovjetiska jetmotorer vid tidpunkten för flygplanets konstruktion inte kunde erbjuda den bränsleeffektivitet som krävdes för strategisk räckvidd.

Trots att den inte har rena jetmotorer är Tu-95 extremt snabb; med en hastighet på 925 km/h är den det näst snabbaste propellerdrivna flygplanet (efter affärsflygplanet Avanti). Andra medlemmar i familjen var det maritima patrullflygplanet Tu-142, passagerarflygplanet Tu-114 och VIP-transportflygplanet Tu-116.

Tu-95 utvecklades främst för den grymma kärnvapenuppgiften och levererade den mest förstörande bomben under kalla kriget, den apokalyptiska 50-megatonsbomben AN602 "Tsar". Denna fruktansvärda anordning testades den 30 oktober 1961 och skapade en brand som var 8 km bred och en svampmoln som steg upp till 70 000 meter.

3: Tupolev Tu-160 ”Blackjack”

Tupolev Tu-160 är det tyngsta stridsflygplan som någonsin tagits i bruk och är ett stort strategiskt bombplan med överljudshastighet och variabel vingsvängning. På ett flygplan med variabel geometri kan vingsvängningen justeras under flygningen för att bäst passa flygplanets hastighet. Vingarna är helt framåtställda för start och landning och helt bakåtställda för överljudsflygning.

Konfigurationen liknar den amerikanska bombplanet Rockwell B-1B, men är mycket större och snabbare (det snabbare och mindre smygande B-1A togs aldrig i bruk). Tu-160 har en blandad vinge-kroppskonfiguration, vilket ger både en minskning av radarreflektionen och aerodynamiska fördelar.

Tu-160 har en maximal startvikt på 275 000 kg, samma vikt som över fyra fullastade Lancaster-bombplan under krigstid. Den har en toppfart på Mach 2,05, vilket gör den snabbare (med cirka 305 km/h) än det snabbaste operativa hangarfartygsflygplanet i den amerikanska flottan idag.

Tu-160 flög första gången den 18 december 1981 och togs i drift 1987. På grund av dess intjänstgöringsdatum var det inte i bruk särskilt länge inom det sovjetiska flygvapnet; det tjänstgjorde bara i fyra år innan den nation det var avsett att kämpa för upphörde att existera. 41 stycken har byggts, och 2021 återupptogs produktionen för det ryska flygvapnet.

2: Tupolev Tu-22 ”Blinder” och Tu-22M ”Backfire”

Tu-22 var ett bombplan med en oortodox konfiguration, med två motorer monterade under stjärten, som togs i bruk 1962. Det hade många konstruktionsproblem och ansågs vara ett svårt och farligt flygplan att flyga. Det hade dock en supersonisk toppfart.

En av de mest spännande uppgifterna som Tu-22 (i synnerhet Tu-22K) fick var att förstöra amerikanska hangarfartygsgrupper, en skrämmande uppgift som de tränade hårt för. Planen var att dessa välbevakade mål skulle överväldigas av 24–30 missilbärande Tu-22R, med stöd av Tu-22P-störningsflygplan.

För att åtgärda de många bristerna i Tu-22 genomfördes en omfattande omkonstruktion som resulterade i Tu-22M. Den nya konstruktionen innebar att motorerna och luftintagen flyttades (vilka senare modifierades igen), tillsammans med en rad andra förbättringar.

Tu-22M har en variabel geometri (”svängbar”) vinge och är snabbare och längre än Tu-22; dess vikt ökade med två ton. Ovanligt för ett flygplan som först flög 1969 behöll Tu-22M en defensiv akterkanon. Snabb, långdistans och tungt beväpnad var Tu-22M en formidabel maskin som fortfarande är i tjänst idag i uppdaterade former.